emma karlsson

Nu är det nära, såhär nära trodde jag aldrig att jag nånsin skulle vara studenten. Jag kommer såväl ihåg de dagar jag spenderade på Degeer, fruktansvärt tråkiga dagar. Tills den dagen jag bestämde mig för att detta med skola och lärdom inte var min grej och tog mitt pick och pack lämnade skåpsnyckeln till rektorn och sade adjö! Sade sedan upp mitt liv som Norrköpingsbo för ett tag och begav mig ut på helt nya äventyr, mot staden Västerås, eller lite mer, hålan Sura hammar utanför Västerås. Där jag tog mig an titeln som blondinen från Norrköping, jag mockade var dag, gav hästar hö stup i kvarten, red in vilda unghästar, utsatte mitt liv för att rida vildarna i terängen, var hundvakt åt tre ättriga russlar, spenderade kvällarna på ridbanan för att lära barnen att rida, trimmade shettisar, körde traktor, klippte gräs i en oändlighet men det bästa utav allt var de underbara människorna jag träffade. De fick mig efter ett halvår därifrån för att söka skola till min besvikelse. Men då dök såkallade Hästgymnasiet upp, älskade HG. Och det må ha varit det bästa valet i hela mitt liv. Trodde verkligen aldrig att jag skulle komma såhär långt, men nu sitter jag här, en dag kvar till mösspåtagning och jag är så fruktansvärt nöjd, lycklig, förväntansfull och glad. Jag vet inte hur jag nånsin ska kunna tacka alla dessa lärare, hästar men framför allt mina klasskompisar, jag är tom på ord. Dessa tre år är utan tvekan de bästa i mitt liv. Hur dessa människor får mig att känna mig så lycklig och fri, det är helt sinnesjukt. Allt vi har delat, allt vi har gjort och så som vi har älskat varandra, det är inte många som får känna denna känsla. Men jag har upplevt den och det är jag enormt tacksam över.

over and out.